Detta har också lett till att jag har vågat att genuppta träningen av elitmomenten då jag inte längre är rädd för att göra fel eller förstöra något för klass 3-tävlingarna.
Det enda jag inte har börjat jobba med är elitens vittring, men det kommer det med

Bara den här veckan – som är ganska så fullbokat – är över ska vi börja konditionsträna igen. Vi behöver det både jag och Zorro

Sista helgen i maj tävlade vi både fredag och söndag och det var både en rejäl upptur och ett magplask. Det kändes så dagarna efter, men ju mer jag tänker på den ”dåliga” tävlingen ju mer kommer jag på att den inte var så illa ändå. Det var faktisk en hel del bra bitar på den med och den var bättre än alla andra dåliga tävlingar som vi har haft.

Det som var fel var min föväntan då det gick så bra 2 dagar tidigare. Omedvetet höjde jag ribban lite för mycket, trots att jag intalade mig själv om att vi bara skulle ha kul den här dagen med.
Det i kombination med att vi var trötta både jag och Zorro.
Jag tappade även fokus när en tjej som skulle tävla eliten säger att det nog luktar gott av hennes hund då den nyss hade löpt/var i slutet på löpet. Som ni vet så är Zorros nosande på tävling ett av våra största problem och jag började förvänta att han skulle nosa även på denna tävlingen när jag visste att det fanns minst en hund som luktade gott.

Och visst drog vi på oss 2 nollor pga nosande (vittring och inkallning – vittringspinnarna låg på utgångspunkten), MEN vi fick 9 på platsen och rutan (inget nosande i rutan).
Jag har inte lagt honom plats sen tävlingen i Kristinehamn i oktober och vi har inte haft poäng på platsen sen i fjol sommar. Och JAG kände mig trygg på att han skulle ligga still på platsen.

Söta Allis

Tävlingen i Kil 2 dagar innan valde jag att inte lägga plats. Nu i eftertid är jag säker på att han hade legat bra även där. Men det spelar ingen roll för den känslan av total samhörighet som vi hade då har jag aldrig känt med Zorro på någon tävling förrut. Det var helt fantastisk och glädjetårarna bara sprutade när vi sprang av planen. Att det blev 235p var bara bonus, för även om vi hade haft en hel drös med nollor så hade jag känt mig mer än nöjd med den tävlingen. Det var känslan som gjorde den speciell!!!
Platsen, som jag valde att avstå, var förövrigt enda nollan vi fick.

Det är verkligen på väg att vända för mig och Zorro nu. Att jobba med honom – eller bara det att vara med honom – är helt annorlunda mot för några månader sen. Vi börjar att lita på varandra och han väljer mig mot allt annat spännande.

Han är fortfarande ingen enkel hund att jobba med eller umgås med, det kommer han aldrig att bli, men han/vi har ändrats och utvecklats enormt på 3-4 månader.
Jag har börjat lära mig hur jag ska få honom att förstå och göra saker och mitt ökade självförtroende gör att han litar och lyssnar mer till mig.
Visst glömmer vi oss ibland och faller in i gamla ovanor, men vi kommer på oss själva och ändrar det snabbt igen. Vi blir inte hängande vid problemen längre.
Jag har börjat acceptera Zorro för den hund han är och slutat jämnföra honom med det förhållandet som jag hade till Imre.

Den här veckans träning är jag mer än nöjd med Och jag känner mig supertaggad inför helgens tävlingar

I tisdags var vi hos Lena och Pepsi på playdate:

Jag och Zorro har varit vi. Jag hoppas verkligen att det håller i sig, men jag tänker inte springa och jaga efter det. Känslan får komma naturligt. <3
Tävlingsresultaten spelar ingen roll, bara vi spelar på samma lag.

Jag vet att jag kommer att vara nervös och kanske inte så tydlig som jag vill och måste vara, men jag ska göra mitt bästa. För Zorros skuld ska jag försöka så gott jag kan. Jag ska vara närvarande och inte låta tankarna vandra i väg, inte ta problemen på förskott.
Går något snett så är det för att JAG är otydlig inte för att hunden trilskas med mig.

Det som kommer att bli svårast att låta bli att oroa sig för är Zorros nosande, men klarar jag att gå ut med självförtroende så tror jag även att hans nosande kommer att minska. Eller hur???

Den här veckan kommer jag att jobba mycket med motivationen och med att skapa tydliga rutiner inför varje moment. Självklart kommer det inte att vara klart och befäst på 5 dagar men det handlar om att investera för framtiden och att min hund ska bli trygg och aldrig behöva tveka på vad som förväntas av honom.

För första gång på dom tre åren jag haft Zorro så har jag fått känna på den där riktiga temakänslan som man ska ha när man tränar sin hund.

Visst det har gått bra på träningar förrut också, men den där speciella känslan av samhörighet har inte funnits där. Vi har liksom bara råkat vara på samma ställe och gjort någonlunda samma saker. Ibland har det gått riktigt bra och ibland inte.

Ja jag har hela tiden tyckt om min hund, men jag ska erkänna att tanken på att ringa uppfödaren och säga att nej det här fungerar inte har slagit mig många gånger.
Jag har känt att Zorro har valt bort mig för allt annat som kan tänkas vara mera interessant och jag har blivit ledsen, stressad och frusrterad.
Och när man VILL så gärna att saker ska fungera så blir det ofta bara fel, och det är ju så det har blivit för oss. Och i stället för att främja samarbetet och ”vi-känslan” så har avståndet bara ökat.

När jag skaffade Imre så fanns ”vi-känslan” där från första sekund – det fanns inga andra i hela världen när vi var tillsammans.
Och det är den känslan jag har jagat efter hela tiden med Zorro och blivit besviken gång på gång och så har jag gått i fällan att hela tiden jämnföra med Imre.

Dom senaste veckorna har jag kunnat släppa den där jämnförelsetanken och då har mitt förhållande till Zorro blivit ett helt annat. Jag har kunnat slappna av på ett helt annat sätt och vi har haft kul tillsammans

Helt speciellt har det varit den senaste veckan då jag har känt att vi inte bara jobbar tillfäldigt på samma plats utan att vi jobbar tillsammans som ett TEAM <3
Jag har känt att han har jobbat för att han tycker om att vara med MIG inte bara för att jag har sagt att han ska.

För första gång kan jag med handen på hjärtat säga att jag inte bara tycker om min hund, utan att jag älskar honnom och skulle inte vilja förlora honom för allt smör i Småland

Detta blev ett riktigt svammelinlägg men jag bara känner att jag bara bubblar över av känslor för min hund

Du å ja Zorro, du å ja

Jag måste jobba mycket med hur jag går i vändingarna och hur jag stannar

Detta är ett blogginlägg som jag skulle ha skrivit för länge sen, men istället har jag provat att sticka huvudet under sanden och försökt förtränga det hela.

I många år har jag varit överviktigt och lika många år har jag mått dåligt av det både fysiskt och psykisk. Antalet påbörjade bantningskurer är otaliga och antalet besvikelser lika många.
Även om jag har följd dom till punkt och pricka så har jag inte gått ner mer än 2-3 kg och sen har det varit stopp.

I november fick jag svar på varför – jag är insulin-resistent. Med andra ord ska jag äta väldigt lite kolhydrater. 19 november började jag LCHF-diet, mådde riktigt bra och gick ner 8,5 kg på 2 månader.

Men så kom paniken! Jag var inte van med att må bra och fick ångest över hur jag skulle fixa att bli frisk och normalviktig. Vilka förväntningar skulle JAG få på mig själv och vilka förväntningar kom andra till att få på mig??
Jag började hitta på ursäkter till att bryta dieten; det blev för dyrt, jag hann inte med att göra så komplicerade frukoster etc. Medan sanningen var helt enkelt den att jag var livrädd för att må bra

Och jag föll tillbaka i gammalt mönster och sockermissbruket eskalerade. Och det är där jag är i dag… OCh vet inte hur jag ska komma på rätt köl igen.

Följande bilder av mig själv fick mig att bli riktigt äcklad

Jag måste ju göra något, men hur ska jag få till det???? Och jag vet att det är ingen annan som kan göra det för mig. Utan att det är JAG som måste ta tag i MITT liv!

Jag har börjat röra mig lite mer, springa, cykla och power walking, men jag vågar inte tro att jag kommer att klara fortsätta med det. Jag vet att jag har kraschlandat förrut.
Sen hjälper det inte att börja röra sig om man inte gör något med kosten…..

Blogglusten försvann totalt, men vi gör massor för tiden och ett nytt inlägg är snart på gång

Det började i onsdags med en föreläsning i tävlingspsykologi med Anita Axelsson. Jag gillar Anita skarpt, hon har många bra idéer och lever sig in i det hon pratar om. Vi fick många tips på bra övningar som man kan göra för att hitta rätt stämningsläge på plan. Plus att vi fick oss många goda skratt. Man kände igen sig i mycket av det hon sa.
Jag tyckte att det var en riktigt bra föreläsning och åkte därifrån med ett tävlingssug.

På torsdag startade jag upp en ny tävlingslydnadskurs, med både gamla och nya elever. Jag är ganska säker på att det kommer att bli en rolig och givande kurs och har massor av nya idéer.

Fredagkväll möttes en hög med träningssugna folk hemma hos oss. Det var sedan länge bestämd att vi skulle ha en träningshelg den här helgen.
Det var först meningen att vi skulle ha en föreläsare på fredag kväll, men vi fick tyvärr avboka denna. Men vi hade en trevlig kväll med mycket hundprat och planerande inför helgen ändå.

Lördag sågs vi vid grusplanen här i Koppom kl 10 och tränade fram till 1530 förutan ett litet brake för lunch mitt på dagen. Jag tror alla ekipagen utvecklades en hel del under den här dagen.

Elisabeth och Allis lekte

sig fram till ett riktigt snyggt fritt följ

Bara Nina visade pondus så gick Milton riktigt snyggt också

Quastor fick prova på apportering

Även Xi tränade på apportering

Ron på bushumör

Jag fick även lite bilder på mejl som Micke tog på Zorro

Fritt följ

Inkallning

Inkallning från rutan

Plats

Jag är riktigt nöjd med Zorros träning – det var många saker som fungerade riktigt bra och jag har ett humm om vad vi måste lägga krut på framöver.

Jag filmade även lite men kameran krånglade så när vi skulle titta igenom filmen på kvällen så var det bara litegrann som hade kommit med.

Tomas och Pär Rune var i Karlstad på skjuttävling hela dagen och det gick riktigt bra. Jag lovade PR 10 kr för varje 8 eller med som han skjöt. Det slutatde med att jag blev skyldig hela 270 kr Han hade varit jätteduktig. Tyvärr räckte det inte till någon topplacering, men han skjöt ändå ny personligrekord på tävling. Tomas blev 3:a i sin klass.
Jag är jättestolt av mina älsklingsgrabbar <3

På söndag var inte motivationen lika stor för att träna. Det snöade som bara den och jag var trött och hade ont, trots detta blev själva träningspasset bra. Även om det märktes på Zorro att han var trött sen dagen innan. Vi tränade fram till lunch då var vi genomblöta.

Måndag var jag och Susan tänkt att åka med barnen till badhuset i Arvika, men när vi kom dit så var pumpen till barnbassängen trasig så den var stängt..
Planen var att träna hund efteråt, men då blev det hundträning på en gång i stället. Barnen lekte i snön så även om dom blev lite besvikna över att det inte blev något bad så var dom glada ändå.
Tyvärr hade jag ingen riktig bra plan för träningen, så den blev lite flummig, men det blev lite fritt följ, sittande i grupp, fjärr och en budförning som blev lite si och så
Påminnelse till mig själv: PLANERA TRÄNINGEN!!!!

På eftermiddagen åkte jag, Tomas och barnen till badhuset i Årjäng, så ungarna var riktigt nöjda när kvällen kom.

I dag får Zorro en förtjänat vilodag. Själv börjar jag jobba 1445 och jobbar till 0800 i morgon.
Jag borde vara pigg och glad med tanke på att jag somnade kl 20 i går, men jag är lite seg…