Eftertanke

Orsaken till att det inte blir så mycket bloggat är inte det att det inte händer saker, utan tvärtom. Det händer så mycket att jag inte vet hur jag ska kunna sortera ut allt. Skulle jag skriva om allt så blev det nog en hel roman som jag tror att ingen orkade läsa

Sista helgen i maj tävlade vi både fredag och söndag och det var både en rejäl upptur och ett magplask. Det kändes så dagarna efter, men ju mer jag tänker på den “dåliga” tävlingen ju mer kommer jag på att den inte var så illa ändå. Det var faktisk en hel del bra bitar på den med och den var bättre än alla andra dåliga tävlingar som vi har haft.

Det som var fel var min föväntan då det gick så bra 2 dagar tidigare. Omedvetet höjde jag ribban lite för mycket, trots att jag intalade mig själv om att vi bara skulle ha kul den här dagen med.
Det i kombination med att vi var trötta både jag och Zorro.
Jag tappade även fokus när en tjej som skulle tävla eliten säger att det nog luktar gott av hennes hund då den nyss hade löpt/var i slutet på löpet. Som ni vet så är Zorros nosande på tävling ett av våra största problem och jag började förvänta att han skulle nosa även på denna tävlingen när jag visste att det fanns minst en hund som luktade gott.

Och visst drog vi på oss 2 nollor pga nosande (vittring och inkallning – vittringspinnarna låg på utgångspunkten), MEN vi fick 9 på platsen och rutan (inget nosande i rutan).
Jag har inte lagt honom plats sen tävlingen i Kristinehamn i oktober och vi har inte haft poäng på platsen sen i fjol sommar. Och JAG kände mig trygg på att han skulle ligga still på platsen.

Söta Allis

Tävlingen i Kil 2 dagar innan valde jag att inte lägga plats. Nu i eftertid är jag säker på att han hade legat bra även där. Men det spelar ingen roll för den känslan av total samhörighet som vi hade då har jag aldrig känt med Zorro på någon tävling förrut. Det var helt fantastisk och glädjetårarna bara sprutade när vi sprang av planen. Att det blev 235p var bara bonus, för även om vi hade haft en hel drös med nollor så hade jag känt mig mer än nöjd med den tävlingen. Det var känslan som gjorde den speciell!!!
Platsen, som jag valde att avstå, var förövrigt enda nollan vi fick.

Det är verkligen på väg att vända för mig och Zorro nu. Att jobba med honom – eller bara det att vara med honom – är helt annorlunda mot för några månader sen. Vi börjar att lita på varandra och han väljer mig mot allt annat spännande.

Han är fortfarande ingen enkel hund att jobba med eller umgås med, det kommer han aldrig att bli, men han/vi har ändrats och utvecklats enormt på 3-4 månader.
Jag har börjat lära mig hur jag ska få honom att förstå och göra saker och mitt ökade självförtroende gör att han litar och lyssnar mer till mig.
Visst glömmer vi oss ibland och faller in i gamla ovanor, men vi kommer på oss själva och ändrar det snabbt igen. Vi blir inte hängande vid problemen längre.
Jag har börjat acceptera Zorro för den hund han är och slutat jämnföra honom med det förhållandet som jag hade till Imre.